En stelnad sektor kan inte tillgodogöra sig ny teknik

Digitalisering och innovation relaterat till bland annat material, produkter och metoder gör byggnadssystemen mer sammankopplade, vilket i sin tur gör att våra byggnader och städer blir mer ”smarta”. Med digital teknik kan fler system integreras, styras och följas upp, förutsatt att de kan samordnas på bra sätt. Sådana integrerade system möjliggör bättre användning av resurser, bättre data genom övervakning, och bättre inomhuskomfort. Dessutom skapas nya tjänster för de aktörer som äger, driftar och brukar byggnaderna. Det har dock visat sig att ny teknik som testats och verifierats i nya testbäddar, bland annat KTH Live-In Lab, inte når sin fulla potential när den väl är implementerad och monterad. Enbart teknik löser inte alla utmaningar kopplade till klimatet och resursanvändning; för att optimera byggnader och minska byggnadsrelaterad resursanvändning krävs även kompetens och samverkan.

Frågan är då varför personer med relevant kunskap ska söka anställning inom byggindustrin, när de kan söka jobb på Google och Microsoft, inom spelindustrin eller inom framtidsbranscher som läkemedelsindustrin. Vad skulle kunna få en välutbildad nyutexaminerad person att se det som många eldsjälar inom samhällsbyggnadssektorn argumenterar för: möjligheten till samhällsutveckling och integrering av teknik, människa och fysisk miljö. Hur ändrar man bilden från krackelerande fasader och stambyten till att i stället handla om transformation av en hel sektor; att kapa bandet mellan ohållbar resursanvändning och användande av byggnader?

Ja, hur gör man? Vad händer när man bjuder upp till dans med byggindustrin? Vad händer när man föreläser om vikten av en gemensam värdegrund som garant för framgång i komplexa byggprojekt? Eller vad händer när man som den 28 maj bjuder in till samtal och presentation kring framtidens utbildningsbehov för smarta och hållbara byggnader? Jo, man får dansa ensam, om än inte helt ensam – vi var 23 personer närvarande, varav sex presentatörer. Detta trots att inbjudan gick ut på KTH:s hemsida, via KTH Live-In Labs nätverk, via Energi & Miljötekniska föreningen och via personliga Linkedin-konton. När vi bjöd in till diskussion om ventilation och corona deltog över 7o personer. Livslångt lärande och kompetensutveckling borde rimligen intressera minst lika mycket s0m ventilation.

Mjuka parametrar så som lärande, kompetens och värdegrund står tydligen inte högt i kurs, trots att de är avgörande frågor för hur samhällsbyggnadssektorn skall kunna hantera utmaningar relaterade till vår fysiska miljö kring allt från resursanvändning och god inomhusmiljö till psykisk hälsa. Boverket ger en fingervisning kring potentialen av just arbete med företagskultur, lärande och kompetens. Kostnaden kopplat till slarv och fusk i byggsektorn är i klassen 100 miljarder kronor, årligen. Försök räkna hem den summan genom att optimera ventilationen eller sätta in snålspolande toalettstolar.

Samhällsbyggnadssektorn kanske tror att den kan sitta lugnt i båten. Traditionella och långlivade fastighetsägare känner sig trygga och lugna, fastigheterna är deras garant för evinnerlig avkastning. Men vem kunde tro att Norstedts skulle köpas upp av Storytel? Kanske är det kundkontakten som är den framtida affärsmodellen, och vilka har den? Spotify, HBO, energileverantörer, företag som erbjuder hemmalarm. Listan är lång, och kundkontakten med fastighetsägaren hamnar inte överst. Inte heller resulterar de traditionella kundkontakterna relaterat till byggnader i direkta mervärden för kunden. Den med mest kunskap har övertaget, och ser man sektorsvis så ser det inte bra ut för samhällsbyggnadssektorn, varken på kort eller lång sikt.

Boverket gör en fin insats i att belysa kulturfrågor, trots den intrikata situationen att inte beröra annat än sina ”intresseområden”, och KTH och andra lärosäten arbetar med frågor kring livslångt lärande och ökad samverkan mellan akademi och industri. Men det räcker inte. Unga som inte valt just samhällsbyggnad väljer inte att byta till samhällsbyggnad, trots det skriande behovet av nya infallsvinklar, kompetenser och samarbetsområden. Samhällsbyggnadssektorn är i botten på alla listor relaterade till digitalisering, nytänkande och innovation, och där kommer den stanna så länge det saknas en plan för hur sektorn organiserar sig för att ta upp denna kunskap.

Det räcker inte att som nu enbart köpa in nya system eller prylar. Det räcker inte med tekniken, utan det krävs multidisciplinär kompetens och flexibla organisationer för att hantera den.

Så länge så kallade ”champions” eller ”eldsjälar” existerar inom samhällsbyggnadssektorn så är den omogen; tankar som är inbyggda i organisationerna i andra sektorer handhas av särskilda avdelningar inom samhällsbyggnadssektorn. Utan att adressera frågor kring utbildning, livslångt lärande, kompetens och värdegrund så står samhällsbyggnadssektorn lugnt kvar med fötterna fastgjutna på botten av Riddarfjärden, spanande uppåt på de vackra strålarna och glansen härstammande från andra sektorers framgångar och utveckling.

Text: Jonas Anund Vogel, föreståndare KTH Live-In Lab